Jag passade inte in.

Och så gick det som det gick.
Började få ont i magen...grinade på toa....
Jag passade inte in.

Alla var så snälla men det hjälptes inte.
Jag passade inte där.
När jag först erkände för mig själv så kom skammen.
Fan, jag klarade inte ens av att byta jobb!

Det var inte arbetetsmomenten som skrämde mig eller avskräckte, det var jag som inte hörde hemma där.
Mina förväntningar på allt det nya gick i spillror.

JR sade till mig: Du är aldrig glad nu. Kan du inte säga något gott om det?

När jag väl förlikat mig med att jag höll på att explodera inuti av att vara fel man på fel plats så gick allt snabbt.

Jag saknade mitt gamla.
Jag saknade så jag inte orkade gå förbi ens.

Jag vet egentligen att det inte det är mitt fel alls att det blev så här.

Ärligt talat, alla var supertrevliga och cheferna tog det så otroligt snyggt när jag sade att jag inte vill mer där, arbetsplatsen uppfyller inte mina förväntningar.

Så...på fredag kommer jag tillbaka till mitt gamla jobb!
Shit vad jag ska jobba glatt!
Det har givit mig en del insikter i varje fall. Gräset är inte alltid grönare!